Historik Eldholmen

Torsvi

Torsvi är en liten socken med 100 innevånare belägen på en udde i sydligaste Uppland. Den omsluts av Björkfjärden, Mälarens största fjärd. Här går farleden mellan mälarstäder som Stockholm, Enköping, Västerås och Arboga. Läget var länge centralt utefter farleden och nära till historiskt viktiga platser som Birka och Strängnäs – numera en riktig avkrok, på gott och ont.

Torsvi - Tors offerplats – påminner om platsens betydelse under vikingatiden. Kyrkan från 1200-talet tros rest just på den gamla offerplatsen.

Ångbåtstrafiken till Stockholm och Enköping var på sin tid tät och det fanns tre ångbåtsbryggor i socknen.

Huvudnäringarna har traditionellt varit jordbruk och fiske. Här finns fortfarande aktiva bönder och några av de sista yrkesfiskarna i Mälaren.

Eldholmen

Familjen

Den förste i vår släkt som kom till Eldholmen var Carl Hansson. Han var min farmors morfar och född 1825. Han kom från Selaön, startade som dräng, tog över en kvarn och förverkligade sin dröm som bonde genom att på andra sidan sjön år 1859 ta över arrendet på Eldholmen. Carl Hansson var säkerligen en riktigt driftig person, som till stor del skapade det nuvarande lantbruket Eldholmen och bl a röjde marken mellan Sörtorp och Uggleviken. Förvandlingen från skog och busklandskap till väldikat jordbruk framgår tydligt i en jämförelse av kartorna från 1699 och 1892.

Tack vare sitt avskilda läge omfattades Eldholmen aldrig av storskiftet, utan gården förblev sig ganska lik genom århundradena.

Carl Hansson köpte ut gården 1864. På de kommande femton åren skaffade han sig möjlighet att köpa hela Ringsön - på andra sidan Grönsöfjärden. Sambandet mellan gårdarna kunde han upprätthålla med den lilla ångslup som han hade. Den brann föresten upp på landbacken en vårdag när den då åldrande Carl Hansson skulle skynda på torkningen av den nystrukna trätjäran inför sjösättningen med hjälp av eldar omkring båten!

(del av karta över Mälaren daterad 1739)

Carl och hustrun Anna fick tre barn. En son, som dog bara tre år gammal, en dotter som bara blev 22 år och ytterligare en dotter Emma Sofia (min farmor Annas mor).

Emma Sofia skapades en lovande framtid genom giftermålet med Wallentin Fredricsson (min farfar Åkes farbror). Familjen ägde Esplunda och arrenderade gårdarna Skepphusa och Kilsta. Emma Sofia fick alltså dottern Anna, men dog i barnsäng i samband med det andra barnets födelse. Hon döptes till Emma.

(Anna och Carl Hansson)

Till råga på allt elände så dog Emma i lunginflammation vid ett besök hos familjen Hansson på Eldholmen endast två år gammal. Alla dessa personer, förutom Emma Sofia, ligger i Carl Hanssons familjegrav vid Torsvi Kyrka.

Carl Hansson hade nu bara en släkting vid liv: dotterdottern Anna, min farmor.

1906 dog Carl Hansson, hela 82 år gammal. Arbetssam, handlingskraftig, gästfri, sur, snål och envis är epitet som förts vidare efter hans bortgång. Frun Anna gick bort två år senare.

Drygt 20 år gammal ärvde alltså min farmor Anna Eldholmen. Hon hade då gift sig med sin kusin Åke, uppvuxen på Grillby gård, men som inte alls var bonde utan hade gått i skola inackorderad i Stockholm och tagit studenten på Södra Latin. Gården utarrenderades och Eldholmen blev ett ”sommarnöje” redan på 1910-talet!

Åke och Anna bestämde sig för att rusta upp Eldholmen i stor skala och man sålde Ringsön för att få ekonomiska medel. Huvudbyggnaden totalrenoverades, man byggde ny arrendatorsbostad, ny ladugård, nytt magasin o s v. Eldholmen skulle bli paradiset för min farfar Åke, bankdirektören, och hans hustru Anna. Men i samband med pensioneringen, när man flyttat till Eldholmen för permanentboende, kom världskriget med stora begränsningar i bl.a. alla kommunikationer. Man blev isolerad och pensionärslivet utvecklade sig nog inte alls som man tänkt sig trots massor av rosenrabatter och anläggningar med smeknamn som ”lustgården”, ”salighetens höjd” m fl.

Åke och Anna fick två barn: Britta (f.1907) och Kurt (f.1913), min far. De växte upp i Stockholm och senare i Västerås, där min faster Britta gifte sig med järnhandlaren i sta´n Carl-Axel Hygrell och min far Kurt med min mor Anna-Stina Klingwall.

Familjen bestod nu också av barnen Åke och Lena och Eldholmen blev nu vårt ”sommarställe”, där all ledig tid tillbringades.

Kurt, banktjänsteman i Stockholm, gick i pension 1973 och tillsammans med Anna-Stina flyttade de till Eldholmen för att bo året runt - även om de hade en liten övernattningslägenhet i Stockholm. Jordbruket var fortfarande utarrenderat.

Kurt gick bort 1984. Anna-Stina bodde ensam kvar i huvudbyggnaden i 16 år och hon blev kanske en del av Torsvi, som ingen i vår släkt varit sedan Carl Hansson på 1800-talet. Hon var med i syföreningen, pratade med alla och satt på ”gårdens bänk”, 4:e till höger, i kyrkan mest var söndag.

Anna-Stina gick bort 2000.

Åke och Anna, Kurt och Anna-Stina ligger alla på Torsvi kykogård invid Carl Hanssons familj.

Min syster Lena tog över Sörtorp, som jag och Ulla hyrt och ägt i 29 år. Vi tog över huvudbyggnaden, arrendatorsbostaden blev Pelles, byggde ett nytt hus på en höjd till Tom och byggde om gamla bagarboden till Åsa.

Gården, marken och ekonomibyggnaderna, ägs av Lena och mig tillsammans.

Jordbruket är fortfarande utarrenderat. Nuvarande arrendator är Mats Lindberg, Torsviby, son till Ivar, som delvis vuxit upp i Eldholmens huvudbyggnad. Mats farfar Ernst Lindberg var alltså arrendator på gården redan på 1920-talet!

Gårdshusen

Huvudbyggnaden på Eldholmen var allt annat än storslagen på 1700-talet.

Det var en liten rödmålad parstuga, som fortfarande finns kvar i den sydöstra delen av den nuvarande byggnaden. Den gamla ugnsmuren finns också kvar, dold i en ”låda” mellan väggarna. Senare förlängdes huset och blev en smal lång länga, som kompletterades med två stora förstukvistar . Vinden var oinredd och man tog sig dit via en utvändig trappa. Det var antagligen först Carl Hansson som lät bredda huset och bygga på en övervåning. Huset var fortfarande rött och hade nu fått plåttak. Askträdet, på bilden nedan, växte till ett jätteträd, som vi fällde vid den vid den senaste renoveringen 2002.

Uthusen låg fortfarande på södra sidan av huvudbyggnaden och bestod av tre eller fyra bodar (en finns kvar i dag med en vindflöjel som bär årtalet 1791) och en ladugård som låg ännu något längre söderut på gårdstunet.

En ny ladugård byggdes av Carl Hansson norr om huvudbyggnaden. Det var ett extremt bygge delvis insprängt i berget och i tre våningar! Våning ett för djuren: hästar, kor och grisar. Våning två var till för hö och spannmål. Våning tre, dit uppmurade körbroar ledde var till för transporterna och med en genomgående körbana, som gjorde det möjligt att bara ”tippa av lassen” nedåt!

När Åke och Anna Fredricsson tog över Eldholmen genomfördes mycket genomgripande ombyggnader. Huvudbyggnaden fick el, vatten, wc, avlopp och centralvärme och man flyttade väggar, lade nya golv mm. Exteriört så brädfordrades huset, man byggde en ny glasveranda och skapade en balkong med pelare åt söder. Huset blev vitt. Två av bodarna som fortfarande fanns kvar på tavlan nedan från 1907, revs senare liksom den storslagna ladugården. Bergväggarnas naturliga bergvärme skapade tyvärr också fuktproblem och en av de uppmurade körbroarna tryckte på bygget, som börjat luta betänkligt. Dessutom var placeringen mycket nära bostadshuset.

Man byggde en ny stor ladugård med sammanhängande loge ännu längre åt norr, man byggde ett nytt magasin och inte minst en separat arrendatorsbostad, som gjorde huvudbyggnadens förvandling till herrskapsmässigt enfamiljshus möjlig.

Tavelmålare J.Brandt, 1907

Ytterligare en ekonomibyggnad som kom till, var en bod med fem olika rum och funktioner – alla med egen ingång utifrån. Det var kylrum för mjölk, tvättstuga, snickarbod, bagarbod och på övervåningen en ”mangelbodsvind” med en jättelik stenmangel. Huset finns kvar, men alla fem bodfunktionernas innerväggar är nu rivna, en enhet har skapats och huset har blivit Åsas fritidshus.

Huvudbyggnaden har nu genomgått ännu en renovering. Vi har ansträngt oss att återställa mycket till farfar Åkes 1930-talsstil, såväl vad gäller själva huset som vad gäller inredningsdetaljer. Ett par nya flyglar har blivit till och de har 2002 på vindflöjeln.

Den stora ladugården med plats för 6 hästar, ett 20-tal kor och ungdjur och kalvar, plus ett antal grisar och höns står sedan ett par år helt tom och är liksom magasinsbyggnaden mera festlokal än ekonomibyggnad.

I skogsbacken mellan den nuvarande ladugården och Lugnet låg smedjan. Grunden finns fortfarande kvar och var ”befästningen mot fientliga anfall från Uggleviken” för oss barn på 1950-talet.

Husen idag

(Huvudbyggnaden renoverad och med nya flyglar - Ulla o Åke)

Magasin, ladugård och loge

Sörtorp

Lenas Sörtorp

Torpet söder om gårdstunet – Sörtorp – finns med på samtliga gamla kartor. Det var en enkel parstuga enda fram till 1920-talet då huset skulle byggas om till tvåfamiljshus. Uthusen som förr rymde svinstia och hönshus och en vedbod har alla nu blivit gästhus på sommarstället där min syster Lena numera huserar tillsammans med barnen Anders och Pia med familjer.

Görja

Också Görja har riktigt gamla anor. Det tycks ha varit ett fiskarboställe, men alltid tillhört gården.

Görja var min faster Brittas och hennes familjs sommarbostad sedan 1940-talet men blev senare permanentbostad för henne och maken Carl-Axel. Den styckades av från gården i samband med arvsskiftet på 1950-talet och ägs numera av dottersonen Åke.

(karta 2010)

Vägar

Vägen till Eldholmen på Carl Hanssons tid var lång och besvärlig och gick genom skogen ända ifrån Torsvi gamla skola, via Friberg och Kuffebo och kom fram vid Lugnet. Den vägen finns fortfarande kvar som Torsvi By:s timmerväg. En ny väg skapades förbi Carlslund och norr om Flakängen. Den kom fram vid ”Hundhålsgrind” och slutade i en vid slinga för att lindra den branta backen. Det var den vägen hästen ”Svante” tog när Björn Lindberg och jag på tidigt 1950-tal fick äran att köra mjölk till Eldholmens mjölkpall, som stod nere på ”stora vägen” vid ”Hundhålet”. Den slingan är nu helt borta i skogen. Återresan gick via den branta backen som anlades av farfar Åke för att de nymodiga bilarna skulle kunna ta backen med fart och den är ju fortfarande intakt.

På 1960-talet köptes Flakängens åkrar och lades samman med Eldholmen. Då kunde också den nuvarande vägen mot Hovgården byggas och en del av Eldholmens tidigare isolering brytas.

Då flyttades också den fortsatta sträckningen av vägen förbi huvudbyggnaden. Den gamla vägen var knappt framkomlig med bil och gick mellan boden på gårdstunet och huvudbyggnaden där vägbanken fortfarande är synlig.

Bryggor

(del av karta år 1696. Observera också mätlinjen (svart pil) för kartmätningen som utgår från de då anlagda fasta mätplatserna: ”Eldholmsröret och ”Eldholms hörnrå” – båda finns kvar som ”kummel” respektive ”femstenarör”)

I och med att vägarna till Eldholmen var så pass besvärliga, blev det förstås naturligt att använda sjön som transporsätt så mycket som möjligt. Carl Hansson lade till med sin ångslup vid ”Gamla Bryggudden” ( röda pilen på kartan). Rester av vägbanken dit finns fortfarande kvar. Det här var också en naturlig placering av bryggan eftersom skutorna på väg mellan Enköping och Stockholm då passerade genom sundet innanför Grönsö ö. Med landhöjningen och större båtar ändrades rutterna och det ställdes nya krav på bättre bryggor och i början på 1900-talet anlades ”Ångbåtsbryggan”, där t ex ångbåten från Enköping lade till som sista brygga före Stockholm (gula pilen).En hel del av bygdens fjärrtransporter gick nu via Eldholmen – ett nytt glatt inslag i gårdslivet. Farfar Åke kunde alltså resa direkt till banken i Stockholm och det sägs att det var kutym att stamkunder både hade sin fasta plats och sin egen konjakskaraff i salongen. Det fanns en huggen gata i skogen, som gjorde det möjligt att se från gården när båten kom fram i gattet vid Oxsten och det alltså var lagom tid att pallra sig ner till bryggan. Gatan var väl synlig ännu på 1970-talet.

Bryggan, som var bortnött av väder och vind, är nu återskapad i all sin forna glans, men ångbåten lyser tyvärr fortfarande med sin frånvaro!

Så, ångbåtarna är borta, liksom hästarna, korna och alla gamla jordbruksredskap. Och alla människor som jobbade på gården är borta. Allt slit med långa dagar och hårt fysiskt arbete är borta. Kvar är nya effektiva maskiner, specialiserade arbetare, en ny fast pendlande befolkning och ett stort antal fritidsboende. Alla gamla hus har kommit till användning och är putsade och fina – livet har blivit bra mycket lättare, men nog kan man sakna ångbåten!